Ok friends. Torsdag em…och mina stackars underben har äntligen hamnat under lupp. Har lämnat jobbet och landat på Wayne’s (där ironiskt nog Malin Ewerlöf sitter vid ett bord bort…) rakt över gatan med en efterlängtad sojalatte…och jag konstaterar att kiropraktordomen är här vare sig jag vill eller inte: noll cirkulation, överansträngning typ precis överallt och en mer än önskad löparvila (läs: förbud) i två månader. Ridå.
Hej då Stockholm Halvmarathon. Hej då Lidingöloppet. Hej då Topploppet. Hej då Tjurruset. Hej då träningsmål och motivationshöjare. Jag kan ju bryta ihop för mindre och det naturliga vore förmodligen att bli sjukt besviken och bara ge upp.
Snygg tapet och mindre snygga svordomar…
MEN…nu är ju inte det min grej riktigt. Att bryta ihop alltså. Jag måste ju bara tänka om. If nothing goes right, go left liksom.
Jag tar så tillfället i akt och passar på att rannsaka mig själv rejält. Ställer några ledande frågor. Har jag verkligen känt någon glädje i löpningen sedan maran? Har kroppen svarat positivt på träningen sedan dess och blivit starkare och snabbare? Har jag tyckt att löpningen har varit kul många andra minuter än de minuterna som har existerat efter passet? Är det kul att springa när det gör ont? Svaret på samtliga frågor är NEJ.
On the other hand. Har jag den här sommaren plötsligt sett träningsglädje i annat, sånt jag aldrig har tittat åt innan? Vill jag bli starkare och bygga mer muskler? Har jag tänkt ganska länge på att förnya mitt träningsmönster och testa nya träningsformer? Vill jag kunna jogga två dagar i veckan när jag är 80 år utan att ha ont överallt? Finns det viktigare saker i livet än fyra lopp hösten 2011? JA.
Det känns ju såklart j*vligt surt, men jag litar till fullo på min bästa kiropraktor (vars nålar rätt in i mina rumpmuskler var räddningen för att jag ens skulle komma till start i Sthlm Marathon) och tänker göra som hon säger den här gången. Vad jag ska ägna alla mina timmar i veckan åt istället för min älskade(!!!) löpning låter jag dock vara osagt en stund. Jag måste tänka nytt. Hitta andra mål. Fokusera om. Leka kurragömma med mitt löparberoende och inte hitta det på ett tag. Sluta identifiera mig själv med benämningen löpare. I’ll be right back.
(btw…TACK för alla gulliga och upplyftande kommentarer på mitt inlägg imorse, jag ler och hoppas att det trillar in fler…det är ju som att ha en extra familj!)